JOHANNA

Bilden är tagen för exakt ett år sen. Då var jag 17 år och förbaskat kär. Då trodde jag att det jag hade hittat var kärlek. Idag, ett år senare, har jag insett att jag inte riktigt tror på kärleken. Jag tror på attraktion och dragningskraft. Men inte på kärlek. Så, inte glad alla hjärtans dag till er.

-

Min dag kommer bestå av gymmet och vika tvätt. Kanske bakar jag också en liten kaka till mina föräldrar som vi kan mumsa i oss ikväll.

Satt tidigare idag och pratade med några klasskamrater om vad vi ska göra efter studenten och vad vi vill bli. Jag har sen ungefär ett halvår tillbaka vart helt säker på att jag ska plugga vidare till sjuksköterska efter studenten. Men idag fick jag mig en liten tankeställare. Vill jag verkligen bli sjuksköterska? Det känns som det mest naturliga steget efter att ha gått omvårdnad, och jag trivs ju så jäkla bra inom vården. Men, ändå? Är jag säker på det?

-

Det finns så mycket annat som lockar. Jag vill göra så mycket, resa så mycket.

Jag vill uppleva, uppleva, uppleva!

Jag vill jobba arslet av mig och tjäna pengar, för att sen dra med mig Louise jorden runt. Jag vill åka ner till Afrika och se alla små undernärda barn le när jag med mina egna händer ger dem mat och kläder. Jag vill åka till Thailand i en månad och ligga på vita stränder, shoppa och åka båt till olika öar. Jag vill till Italien, äta glass och pizza. Jag vill flytta till Göteborg och ha sjuka hemmafester i min och min blivande sambo Louise's lägenhet. Jag vill åka och bo utomlands i ett år, vara reseledare för något resebolag. Jag har en liten dröm om att få bli pilot, eller jobba med inredning. Kanske ska ta någon inredningsutbildning istället? Eller så vill jag jobba inom hälsa - kanske dietist? Eller PT, eller varför inte någon slags jävla hälsocoach?

Som ni kanske förstår, är jag ganska kluven i detta nu. Fan att det ska vara så jävla svårt att bli vuxen ibland.

Jag tror det svajar i min själ.

Rätta mig om jag har fel, men man är bara ung en gång. Och jag vill inte vara den där bittra fittkärringen som sen ångrar att hon inte gjorde allt hon kunde medan chansen fortfarande fanns. Jag vill inte ångra att jag inte levde livet fullt ut som ung.

Därför tänker jag, från och med nu, leva livet enkelt, okomplicerat och fullt ut. Det, om något, måste jag lova mig själv att göra.

För det är oftast det man inte gjorde som man faktiskt ångrar.

Trött, irriterad, less.

Imorgon vankas det nya året, och jag tänkte dela med mig av en sammanfattning av mitt gångna år, med lite minnen och vad jag har åstadkommit.

Någonting jag är väldigt stolt över är att jag det här året fick tummen ur och faktiskt köpte mig ett gymkort. Det var väl mest pga projekt arbetet, som går ut på att jag ska försöka få ett hälsosammare liv. Jag är glad att jag köpte mitt gymkort, har aldrig tränat såhär mycket i hela mitt liv, och jag har heller aldrig vart såhär nöjd med min kropp som jag faktiskt är idag. Någonting jag måste tänka på till nästa år är att börja träna mer regelbundet. Hittills har det blivit lite då och då, hipp som happ.

Ett väldigt bra minne från i år är självklart resan till Turkiet med Louise&Nanna. Det blev ingen party- och röjresa, men det passade bra med en soft resa sådär i slutet av sommaren. Jag hade en sån skön känsla under hela resan, jag tog mig verkligen tid att njuta av varje ögonblick. Och att jag åkte med de två roligaste tjejerna gjorde ju saken bara bättre.

Fasiken vad kul vi hade.

Navelpiercingen och tatueringen är såklart två väldigt starka minnen. Ångrar inte en sekund att jag gjorde dem. De är en del av mig och mitt liv nu, och jag vill aldrig bli av med dem.

Jag har svårt att visa mig svag inför andra människor. Och efter att den jag älskade mest var otrogen mot mig, så grät jag inte. Jag ville inte vara svag, och det är bara svaga människor som gråter. Mina vänner har äntligen lärt mig tvärtom, det är okej att gråta, även om jag helst inte gråter nu heller.

Ett minne jag har från i somras är Lars Winnerbäck-konserten. Jag hade inte gråtit på 123 dagar (ja, jag höll räkningen..) och andra låten Lars spelade var "min" låt, "Jag är hos dig igen". Då brast det, jag grät och jag grät. Och det var okej. Och det kändes mer okej när Louise tog min hand och gav mig en nick som sa "Det är okej, Johanna"

Min 18årsdag är ju ett minne för livet. Herregud, vilken bra kväll jag hade. Då var lycklig!

Campingen med Louise och hennes mamma i somras är också ett kärt minne. Det var så skönt att få åka iväg på en minisemester. Jag och Louise bodde i stort sett på stranden, från morgon till sen kväll. Vi tog spontana dopp och smygkolla bort mot nudiststranden (tyvärr fanns där bara gamla gubbar..) Det vill jag verkligen göra om igen!

Ett känslosamt minne, eller, minne är fel ord.. Ett känslosamt år stämmer bättre, har det vart för mig och mitt hjärta. Förra nyår bråkade jag med min dåvarande pojkvän något fruktansvärt. Ingen visste riktigt varför jag var arg. Jag visste inte heller, förrän han skulle gå ifrån mig en stund för att hämta sina saker hos en killkompis på natten. Jag var inte arg, jag var rädd. Rädd att han skulle lämna mig, rädd att han skulle hitta någon annan.

Det sägs att vi människor har ett sjätte sinne, och det är vad jag måste ha känt av på nyårsnatten. Sagt och gjort, han hittade en annan. Han lämnade mig. I april.

Det var fruktansvärt. Jag förstår inte hur man kan såra någon på det viset. Jag har gjort allt för att gå vidare, och jag har kommit en bra bit på vägen, men det har satt sina spår. Att jag i höstas även tog tillbaka honom, för att sen bli lämnad igen, gjorde inte saken bättre. Men nu behöver jag inte undra "Tänk om.." Nu vet jag att det inte är meningen att vi två ska vara en. Det är inte meningen att ett as som han ska få mitt hjärta. Det finns någon annan som ska få låna mitt hjärta resten av mitt liv.

Någonting jag har lärt mig i år, är att jag har världens bästa familj. Det är i år jag har förstått att jag verkligen kan berätta för mamma och pappa när jag mår dåligt, jag kan dela med mig av mina problem. Jag älskar dem, av hela mitt hjärta.

Som jag har sagt tidigare så har 2010 absolut inte vart mitt år. Det som hände i april har tagit större delen av min energi, ovsett om jag medvetet har tänkt på det. Mitt undermedvetna har vart en riktig energitjuv det med.

Det sägs att som nyårsafton blir, så blir resten av året. Det stämde bra det här året. Förra nyår var inte det bästa, och så blev inte heller året.

Imorgon kommer bli det här årets bästa dag. Jag ska vara lycklig, jag ska vara full, och jag kommer må bra. Jag älskar livet och jag älskar redan år 2011.

Jag läste ut Blondinbellas bok "Egoboost" igår och måste bara citera ett stycke som jag tyckte var så vackert skrivet. Hon skrev detta i sin blogg då hon blivit lämnad av sin första pojkvän.

Och minsta lilla ord känner man igen. Alla har vi känt det här:

Jag kan inte göra annat än känna igen mig. Jag vet precis hur ont det gör. Men jag vet också att det går att komma över. Ego fortis sum.

Jag blir så trött. Aldrig ska man få ha en framtidsplan utan att ni kommer invändningar och argument. Kan ni inte bara stötta mig och försöka komma med hjälp och råd? Känns ju lagom kul att ens egna föräldrar skrattar åt en när man berättar om mötet med SYV, när man berättar om hur vi har tänkt, hur vi ska lösa det praktiska, ekonomiska, studierna, lägenheten etc. Det känns jävligt roligt hörrni. Men ni verkar ha glömt hur sjukt jävla envis er yngsta dotter Johanna är.

-

Dagen har vart bra. Gick upp 03.15, tände marschaller på SSHL. Åkte hem och sov tre timmar, gick upp till skolan, åkte ner till vikarieförmedlingen, tillbaka till skolan, upp till gymmet, hem.

Nu ska jag gå till Louise och julbaka och prata om vår framtid i göteborg. Längtar tills vi flyttar härifrån.

2. Jag äger i stort sett bara svarta och vita kläder

3. Jag har precis kärat ner mig i den här låten

4. Måste få det här sagt - storleken har betydelse

5. Jag är rädd för att bli kär igen

-

Äntligen är alla julklappar klara. Skönt. Fast mindre skönt att jag är helt pank nu. Får smöra lite för pappa nästa helg så han kan vara den som bjuder på drinkarna. Nanna fyller ju 18 år i veckan, så nästa helg blir det fest för hela slanten. Det ska bli skitkul, ser verkligen fram emot det!

-

Idag följde jag med Louise och hennes mor till IKEA, och nu är jag hemma och gör såna där söndagssysslor; städar och tvättar.

Ska slänga iväg ett sms till Linneá senare och se hur sugen hon är på att träna idag. Antar att hon är aningen bakis, haha.

Vad tiden går, det är redan första december idag.. 31 dagar kvar av det här året. Ska bli skönt med ett nytt år. 2010 har inte riktigt vart mitt år då mycket har hänt. Men 2011 kommer bli ett riktigt bra år, det känner jag på mig. Jag har mycket att se fram emot, för det kommande året har mycket roligt att erbjuda.

-

Nu ska jag snart ut i kylan (fucking -15 grader ute idag!) och gå i skolan till typ fyra. Efter skolan ska jag ringa min syster och höra hur det är med henne. Hon fick åka in till akuten igårkväll, och har fått en läkartid idag. Om de inte kan komma på vad som är fel, så ska hon få åka tillbaka till akuten så ska de börja om igen. Så henne kommer jag ha i tankarna hela dagen. <3

Om jag skulle försöka definiera "äkta kärlek" med en låt, så skulle det bli denna. Kommer aldrig tröttna på låten, och alla ord i texten är ren kärlek. Alla har vi känt allt det där som står skrivet i den här låten, och det är en mäktig känsla. Jag kan inte riktigt sätta fingret på om det är en lycklig känsla jag får, den är bara... Där, och den fyller hela hjärtat.

När jag berättar för människor om mina planer för helgen och jag säger "myskväll med Louise" så kan jag få kommentaren att jag är tråkig och att vi borde följa med ut eller liknande.

Men då skulle jag bara vilja säga, att ni har inte träffat oss två, tillsammans, en fredagkväll efter skola&jobb. En kväll i soffan framför tv'n blir rena rama partyt för oss. Vi är så sjukt klockrena, och humorn är alltid på topp när vi två ses. Jag älskar dig, bästa vän! <3

-

På palliativa vården (vård av svårt sjuka och döende) pratade vi om begravning och sånt. Jag brukar inte tycka sånt är jobbigt, men idag när jag nämnde morfars begravning som var år 2003, så var jag tvungen att gå ut ur klassrummet och dra några djupa andetag.

Jag måste erkänna, att jag kände tyvärr inte min morfar speciellt bra, för han gick bort när jag var 11 år, och innan han gick bort var han sjuk och pratade bara finska. Så jag kan tyvärr inte påstå att jag hade särskilt bra kontakt med honom. Klart jag saknar honom, men det som berör mig mest är att mormor blivit lämnad ensam. Jag kommer aldrig glömma bilden av när hon satt i raden framför mig i kyrkan, och grät som ett litet barn. Det är det jobbigaste minnet jag har från morfars begravning, och jag blir fruktansvärt känslig av att tänka på just det. Men nog om det nu.

-

Jag skulle haft möte med min SYV idag, men han hade råkat dubbelboka sig, så vi får ta det en annan gång. Nu ska jag som sagt ta en powernap, sen blir det handla och sist men inte minst myskväll med Louise!