Tänkte göra någonting jag aldrig gjort förut. Dela med mig av ett inlägg jag nyligen skrev i min privata blogg, som ingen har tillgång till. Läs eller inte, mig kvittar det. Ville bara, för en gångs skull, vara lite personlig och visa att jag också är människa.
-
Vad är meningen med det här, egentligen?
Att på vardagarna, ta sig till skolan, sitta och lyssna/utbyta kunskap med sina kurskamrater. Ta tåget hem med massvis med personer jag aldrig kommer lära känna. Varför väcks intresset när en snygg kille går förbi på tåget? Det är inte som att jag skulle träffa Honom på tåget. Och vad för kontakt får man på ett tåg? Två sekunders ögonkontakt.
-
Komma hem. Försöka finna orken till att plocka i och ur diskmaskinen. Lägga mig i sängen, slå på tv'n, Americas Funniest Home Videos, vakna från mitt halvsovande tillstånd då mamma och pappa kommer hem från jobbet. Lyssna på deras upplevelser från dagen, ofta gnäll om arbetskamrater eller liknande. Ligga kvar i sängen tills "Maten är klar, Johanna!". Ta mig upp och ut i köket. Äta mat och konversera med mina föräldrar. Äter upp, slänger ner tallriken i diskmaskinen, "Tack för maten!", in i rummet igen. Liggandes på sängen, med tv'n och datorn på, resten av kvällen. Få lite sms om olika ting från olika personer, ofta gnäll. Få ett sms av någon man börjat fatta intresse för, ligger och överanalysera det. Tänka på hur saker och ting kunde vart. Borstar tänderna, säger god natt till mamma och pappa, stänger dörren, släcker lamporna. Lägger mig under täcket, lämnar tv'n på men sänker ljudet. Kramar om en kudde och önskar det vore en mänsklig kropp som kysser mig på pannan.
-
Fredag. Yes, äntligen helg! Går i skolan, kan inte riktigt koncentera mig på vad det är vi gör. Vill bara komma hem och känna att det äntligen är helg. Ta tåget hem, komma hem. Klä av min naken, ställa klockan på 15.30, ta en powernap. Vaknar, borstar håret, hoppar in i duschen. Rakar benen, skrubbar kroppen len. Ut ur duschen, hopp in i morgonrocken. Sitter vid facebook, äter middag i sängen, lyssnar på musik som på något vis skall peppa mig inför kvällen. Väljer kläder, sminkar mig - sotiga ögon och ljusa läppar -, fönar håret. Tar på mig kläder, smycken, klackar är ett måste.
-
Förfest, alkohol, facerapes, fylla. På bussen, vidare ner till Märsta station. Stå i kö, "Ursäkta mina damer, men det är garderoben som dröjer", gå in, känna sig råsnygg, toaletten först är ett måste. Alkoholen rinner rätt igenom en. Tvätta händerna, piffa till håret, ut till baren. Beställa en shot, svepa. Svepa med blicken över lokalen, finns det någon som uppfyller alla mina krav jag har? Kommer jag få byta nummer med någon? Dansar, fyllan fylls på. Kvällen är slut. Hämtar jackan, går ut, fryser, mot bussen. Det fanns ingen som uppfyllde kraven. Det blir till att krama kudden ikväll igen.
-
Och om man nu skulle hitta någon potentiell, som man efter två veckors träffande känner att man finner ett intresse för - då måste man ligga och överanalysera sms, vad de säger, vad man själv säger, vad man själv gör, för att morgonen efter, när man skiljs åt, önska att man vågat visa sitt rikiga jag lite, lite mer.
-
Vad är det för mening med detta? Finns det inget mer än detta, dag ut och dag in?
Onsdag idag (nähäää, menar duuu?). Jag har både igår och idag suttit hela dagen med hemexaminationen som skall in imorgon. Blev klar nu ikväll, vilket känns jätteskööönt. Imorgon kommer Emelie förbi och skall äta middag och sova här, och då skall vi även passa på att läsa igenom varandras uppsatser och komma med feedback. Det är verkligen supersmart av oss att börja plugga tillsammans. Dessutom blir studierna lite roligare då.
-
Jag vet att du sover, känner värmen från din hud.
Bara lukten gör mig svag, men jag vågar inte väcka dig nu.
Jag skulle ge dig allting du pekar på, men bara när du inte hör vågar jag säga så.
Jag valde att skänka pengar till Läkare utan gränser. Oavsett belopp, så gör din insats skillnad. Snälla, nära och kära, vänner och familj. När ni läser det här, kan ni då klicka här och ge en gåva. Din, vår, allas insats gör skillnad. Och hur mycket växer inte hjärtat ditt och din stolthet när du imorgon kan berätta för andra, att du idag valde att vara en god medmänniska. Att du idag valde att göra någonting åt andra människors nöd. Att du idag bidrog till att rädda andra människors liv. Tack, tack, tack till er som donerar. Det berör mig och betyder mycket.
Bland det finaste jag sett. Blir alldeles tårögd när jag ser den. Den berör otroligt. Filmen ställer även en otrolig tankeställare, iallafall för mig, om hur jag vill leva mitt liv och vilka ovanor jag vill göra mig av med.
-
Den påminner mig även om att det är okej att känna. Någonting jag ofta glömmer bort.
Var över till Nanna igår och snackade sjuuukt mycket skit, flera timmar satt vi och bara pratade. Sjukt att vår vänskap började när jag var 1/2 år och hon nyfödd, och vi har fortfarande samma band till varandra. Snacka om att ha växt med varandra och inte ifrån varandra. Henne är jag mycket glad för, tacksam att hon finns i mitt liv. ♥
-
Meeeeen, det var inte vår vänskap det här inlägget skulle handla om, utan en artikel jag läste i "Cosmopolitan" igår. Det var killar som hade fått skicka in typ "då tyckte jag min flickvän var som vackrast" och helt ärligt så verkar det som vi tjejer inte behöver lägga ner så mycket tid på vårt utseende.
-
De flesta insändare lät ungefär såhär "Jag och min flickvän var på hennes föräldrars landställe, bla bla, när jag kom upp på morgonen hade hon gummistövlar, för stora jeans, en stickad tröja, inget smink och håret slarvigt uppsatt. Då var hon så jävla vacker", "I början av mitt och min flickväns förhållande hade hon oftast finkläder då vi var på date, bla bla, en söndag bestämde vi oss för att hänga kvar hos henne hela dagen. Hon satte på sig ett par grå mjukisbyxor, ett vitt slitet linne och var osminkad. Då var hon så vacker" etc, etc, etc.
-
Ni kanske förstår vart jag vill komma? Det verkar som att vi tjejer är som bäst när vi är osminkade, har mjukisar och slarviga hästsvansar. Varför har ni inte sagt nåt tidigare? Då kan man ju nästan gå ut till bussen i pyjamas istället för gå upp tidigt och fixa sig inför dagen.
-
Missförstå mig rätt, jag tycker inte heller att översminkat är speciellt snyggt, och jag föredrar mer naturliga sminkningar. Men för att jag, och ingen annan, ska känna mig fin så vill jag gärna ha lite smink, att håret är fixat och ligger fint och ett par jeans istället för mjukisar. Då känner jag mig som finast. När jag är ofixad känner jag mig inte som den vackraste i världen direkt.
-
Så jag tycker vi tjejer och killar kör en deal - naturligt sminkade, fixat hår och ett par jeans.
Fyfan vilken sjukt jävla bra konsert. Veronica är helt underbar live, och stämningen under spelningen var helt otrolig.
-
När spelningen börjar lida mot sitt slut, springer V av scenen men kommer tillbaka lika fort igen. Så säger hon: "Cirkus, jag har en överraskning till er ikväll." Så pratar hon lite om en person, och att han i verkligheten är en stor nallebjörn. Introt till låten "Längesen" börjar spelas och ut på scen kommer Petter. Visste fan inte vart jag skulle ta vägen. Blev så rörd, så lycklig, så ledsen, så mycket känslor. Tårarna bara sprutade. Det var längesen jag grät så som jag gjorde idag.
-
Tack, tack, tack Veronica för en sjukt bra konsert, och överraskningen med Petter är bland det finaste någon gjort för mig.
Undrar om jag någonsin kommer kunna släppa honom. Jag har tänkt på honom varje dag, i snart två år. Hur mycket jag än försöker, så går det inte att inte tänka på honom.
Min storsyster är den finaste som finns. Är otroligt lyckligt lottad som har just henne i mitt liv. Skulle aldrig klara mig utan henne. Hoppar du, hoppar jag.
Vissa stunder känns mina kommande studier så stora och seriösa att jag blir gråtfärdig. Hur ska jag klara detta? Kommer jag klara det, eller kommer det bli alldeles för svårt med mina bara 19 år i livet och mina bara 3 år i vården? Kommer jag klara alla tentor och uppgifter?
-
Ikväll har jag suttit och förberett mig. Fixat med ansökan till CSN så jag får mina pengar. Vart inne på KI's egen hemsida för studenter och läst på, tittat på det preliminära schemat, hittat listan på all litteratur som finns - så kände jag helt plötsligt att "fan, det här kommer jag klara". Allt nytt är nytt och läskigt, men man lär sig. Jag kommer klara min sjuksköterskeutbildning.
