JOHANNA

 

Hej och hå. Jag har min jobbhelg den här helgen, så i fredags agerade jag fyllechaffis till tjejerna. Igår var jag tvungen att berätta för alla mina rara gamlingar att det är min sista dag idag. Anledningen till detta är att chefen gjort lite omplaceringar, och eftersom jag är sist anställd och vill börja jobba dagtid istället för kvällar så har jag blivit flyttad till Rosersbergs hemtjänst. Det gör inte mig speciellt mycket, jag är glad att jag får fortsätta jobba och får en fast anställning. Det jobbiga är att säga hejdå till de gamlingar jag verkligen fäst mig vid.

-

Förövrigt så har jag sådan sjuk träningsvärk! Jag och Liszen tränade ben på gymmet i fredags, och det känns. Jag haltar runt som en gammal kärring. Men så ska det va! Imorgon kör vi nästa pass, då blir det nog bröst och armar. Så sjukt skönt att vi äntligen tagit tag i träningen tillsammans. Det blir så mycket lättare när man är två.

 

 

Dagen till ära skulle jag vilja hylla den viktigaste personen i mitt liv; mig själv! Tack Johanna för att du alltid finns där för mig, för att du alltid ställer upp och för att du får mig att våga göra saker. Tack för att du köpt praliner till mig idag och tack för att du är så himla jäkla bra!

 

Tvåsamhet är inte min grej. Kärlek och känslor passar inte alla, varför ska det alltid vara nåt alla strävar efter och varför ska det vara typ "det livet går ut på"? Jag klarar inte hela grejen med att träffa någon, våga låta den lära känna mig och låta mig själv släppa allt annat och bara våga bli kär. Det passar inte mig. Måste jag ha en pojkvän? Måste jag ha någon av motsatt kön vid min sida som jag kysser godnatt för att mitt liv ska vara komplett? Måste alla ha en partner, måste alla vara kär i någon annan hela jävla tiden? Det är en sjuk fixering vid det är med att bli kär och träffa någon, fyfan jag blir sjuk av det. Blir så less, trött. Jag trivs alldeles utomordentligt med mig själv och med mina vänner. Det räcker, tack. Jag behöver ingen annan. "Men saknar du inte någon att dela din vardag, ditt liv med?" Nej, jag delar min vardag och mitt liv med mig själv och mina vänner, tackar som frågar. Det räcker gott och väl. Jag behöver inte en svettig karl att dela mina känslor och tankar med för att må bra. Jag klarar det på egen hand, tackar så mycket. Jag mår seriöst dåligt när jag ska börja träffa någon på ett seriöst vis, det är en sån laddad ångest över det hela. När man träffar någon och bestämmer nästa gång man ska ses, fyfan, ren ångest och ren plåga. Det jag vill komma fram till är att folk ska sluta tro att vi alla strävar efter samma sak här i livet, att alla vill samma sak. Jag vill inte dejta, jag vill inte bli kär, jag vill inte hitta någon som ska lära känna den riktiga Johanna. Inte just nu iallafall, för, det passar inte mig.

-

Over n' out, väldigt personligt inlägg, men det bjuder jag på.

 

Just don't fall
recklessly, headlessly in love with me.
Cause its gonna be
All heartbreak
blissfully, painful and insanity.

 

Önskar att jag vore mer kreativ. Jag skulle vilja skriva och beröra, rita, fota och få göra någonting eget. Vill hitta en passion, någonting jag brinner för, som jag kan förlora mig själv till i några timmar. Någonting att koncentrera mig på, någonting att lägga fokus på. Jag vill ha ett svar när någon ställer frågan: Vad brinner du för?

 

Blandade känslor, verkligen.

Svårt, lätt, ångest, pirr.

Vill, vill inte. Kan, kan inte.

 

Jag älskar förändringar, jag älskar när saker och ting blir gjorda och jag älskar när allt löser sig på det där bra sättet man hoppats på!

 

Som morfar skulle ha sagt: Killar och bussar ska man inte springa efter, det kommer alltid nya.

Jag vill flytta hemifrån, på riktigt. Jag vill hitta motivationen till att träna regelbundet igen. Jag vill ha en hund. Jag vill bleka tänderna. Jag vill åka utomlands nuuu. Jag vill hitta fler fredagsaktiviteter. Jag vill veta vem jag en vacker dag gifter mig med. Jag vill köpa en ny säng. Jag vill bli rik. Jag vill åka till Rom en helg och äta pizza och lasagne. Jag vill göra en förändring med mitt hår, men vet inte vad. Jag vill gå ut och äta på restaurang oftare. Jag vill köpa en ny bil. Jag vill åka iväg på en spa-weekend. Jag vill gå i högklackat till vardags. Jag vill ha ett badkar hemma. Jag vill spola fram tiden ett eller två år. Etc, etc, etc.

 

Hej på er!

Nu känner jag att det är dags att berätta för er om den förändring som jag tidigare nämnt skulle ske i slutet av den här månaden. Here it is:

Jag började plugga på högskola direkt efter studenten. Det var en ren chansning då jag inte hade någon aning om jag ville plugga eller jobba. Efter en termin har jag nu insett att jag inte har motivationen till att plugga ytterligare 5 terminer. Så därför tar jag ett studieuppehåll/avbryter mina studier i början på nästa vecka och börjar jobba på en 100% månadsanställning som jag fått.

-

Att ta det här beslutet var jobbigt och fyllt av ångest, men nu när allting lagt sig och löst sig känner jag att jag verkligen gjort rätt val. Det viktigaste jag gjorde med det här beslutet är att inte bry mig om vad andra tycker eller vad andra har för förväntningar på mig. Jag gjorde det jag själv kände var bäst för mig.

 

Har för några dagar sen flyttat hem till Nanna igen. Vi var ju sambos ett antal veckor i somras, så även nu. Jag behövde en paus från mitt vanliga liv, nånstans att fly, och Nanna välkomnade mig med öppna armar. Hon är bäst.

-

Förövrigt har jag sjuk ångest just nu. Vet inte vem jag är, vad jag gör eller vad jag vill göra med mitt liv. Hatar att ta stora beslut som ändrar saker och ting i mitt liv. Även om det är ett bra beslut jag tagit så får det mig att tänka på vad det ska bli av mig och mitt lilla liv... Fuck this.

 

Ibland kanske det man söker befinner sig mitt framför ögonen på en..?

 

Och som du kanske redan vet, jag är oslagbar.

Du kan aldrig vinna om du aldrig vågar chansa.

 

Med dig känns allt inte lika förjävligt.

You're the best.

 

 

-

där jag är idag, måste jag ifrån.