JOHANNA

När jag fick samtalet, när jag fick höra att han hade legat med en annan tjej bröt helvetet lös. Jag skrek och jag grät, grät och skrek. Jag satt på golvet i köket, lutade mig mot en skåpslucka med telefonen tryckt mot örat. Jag grät okontrollerat. Jag kunde inte tro det. Hur fan kunde han göra så mot mig? Det var ju inte direkt som att jag inte gjorde mitt yttersta och bästa för att tillfredställa hans behov. Samtidigt som jag var så arg ville jag inget hellre än ha kvar honom. Att han fortfarande skulle vara min. Jag tänkte, om han kommer hem till mig nu, kramar om mig och ber om förlåtelse - då kan vi låtsas som att inget har hänt. Om bara han och jag vet, om vi inte säger till någon annan, så kan vi fortsätta som vanligt och vara vi två mot världen. Men, det funkar inte så.

De två kommande dagarna bestod av tankar om att han hade funnit en annan tjej, en främmande tjej han inte kände, som mer lockande än mig, hans egen flickvän. Någon annan hade fångat hans intresse och fått hans komplimanger. Någon annan hade fått ha sina läppar mot hans, sin kropp mot hans. Någon annan fick allt detta, samtidigt som jag satt hemma i min ensamhet och tänkte på, saknade och älskade honom. Fyfan.

Efter två dagar sa jag ifrån till mig själv. Jag slutade gråta och sa "Det blir inte bättre av att jag sitter här och gråter" Sagt och gjort. Jag grät inte längre och slutade älta. Klart att jag inte kunna tänka på något annat än honom och det vi hade, och allt, minsta lilla, påminde om honom. Men jag byggde en mur runt mitt hjärta, och det som har hjälpt mig mest under dessa 5 månader är att "jag spelar tuff". Mot alla. Mig själv, min familj, mina vänner, främlingar. Jag låtsas inte om mitt krossade hjärta, jag gråter inte ut hos någon, jag ältar inte om saken. Jag sätter ett skal av kryptonit runt mitt hjärta och fortsätter med mitt liv. Jag säger inte att jag inte är sårad, det är klart det fortfarande gör ont. Det är klart saker fortfarande påminner om honom, det är klart jag fortfarande saknar honom och det vi hade. Me jag gråter inte, jag ältar inte. För jag är en sån envis jävel, och jag har bestämt mig för att vara stark och inte låta honom förstöra mitt liv. Jag har bestämt mig för att gå vidare och inte låta mina tankar om honom förstöra min dag. Jag tänker på honom varje dag, men jag låter det aldrig göra mig ledsen, eller göra min dag till dålig. Det är han inte värd. Precis likadant som att han inte är värd mina tårar.