JOHANNA

Tvåsamhet är inte min grej. Kärlek och känslor passar inte alla, varför ska det alltid vara nåt alla strävar efter och varför ska det vara typ "det livet går ut på"? Jag klarar inte hela grejen med att träffa någon, våga låta den lära känna mig och låta mig själv släppa allt annat och bara våga bli kär. Det passar inte mig. Måste jag ha en pojkvän? Måste jag ha någon av motsatt kön vid min sida som jag kysser godnatt för att mitt liv ska vara komplett? Måste alla ha en partner, måste alla vara kär i någon annan hela jävla tiden? Det är en sjuk fixering vid det är med att bli kär och träffa någon, fyfan jag blir sjuk av det. Blir så less, trött. Jag trivs alldeles utomordentligt med mig själv och med mina vänner. Det räcker, tack. Jag behöver ingen annan. "Men saknar du inte någon att dela din vardag, ditt liv med?" Nej, jag delar min vardag och mitt liv med mig själv och mina vänner, tackar som frågar. Det räcker gott och väl. Jag behöver inte en svettig karl att dela mina känslor och tankar med för att må bra. Jag klarar det på egen hand, tackar så mycket. Jag mår seriöst dåligt när jag ska börja träffa någon på ett seriöst vis, det är en sån laddad ångest över det hela. När man träffar någon och bestämmer nästa gång man ska ses, fyfan, ren ångest och ren plåga. Det jag vill komma fram till är att folk ska sluta tro att vi alla strävar efter samma sak här i livet, att alla vill samma sak. Jag vill inte dejta, jag vill inte bli kär, jag vill inte hitta någon som ska lära känna den riktiga Johanna. Inte just nu iallafall, för, det passar inte mig.

-

Over n' out, väldigt personligt inlägg, men det bjuder jag på.